Pär Dunge är pseudonym för en författare som skriver både långt och kort, poesi och prosa, och som har en speciell förkärlek för poängnoveller. Det är korta noveller med en oväntad poäng på slutet, en slutknorr. Uppfinnaren av denna genre sägs vara Boccacio, med novellsamlingen Decamerone, ett verk som jag skrev en parafras av med Dekahebdom, där ungdomarna ersatts av pensionärer, de tio dagarna av tio veckor och 1300-talets digerdöd av corona-pandemin. Pär Dunge är mästaren på just det oväntade i slutpoängen och har flera sådana publicerade på Poeter.se.
Men Dunge skriver inte bara texter, han är också skicklig som ett tryffelsvin eller en blodhund när det gäller att nosa upp skrivartävlingar och han är den Pär som rapporterat in många av de tävlingar som finns i listan.
Jag har fått äran att publicera några av Pär Dunges poängnoveller här på sidan. Det kommer en varannan söndag under november och en bit in i december med start idag. Den första heter ”Slutet på ett liv”.
”Slutet på ett liv”
av Pär Dunge
När det ringde på dörren förstod jag att det var min vän Kristoffer som kommit. Jag behövde inte öppna utan han hjälpte sig själv in.
– Är du redo för avrättningen? frågade han och kom emot mig med sin stora, monsterlika kropp.
– Inte mentalt, förklarade jag. Men annars är jag startklar.
Kristoffer såg medlidsamt på mig.
– Jag tog med ögonbindeln vi pratade om. Vill du pröva? Den kanske skulle kunna dämpa ångesten.
– Ja varför inte. Det kan vara värt ett försök.
Jag lät Kristoffer binda för mina ögon med tygremsan. Samtidigt kände jag hans ansträngda flåsande i nacken.
Mörkret hade faktiskt en lugnande effekt på mig. Däremot blev det naturligtvis omöjligt att se något. Kristoffer fick hjälpa mig ut till bilen och tryckte handfast in mig i passagerarsätet. Medan vi rullade iväg underhöll Kristoffer mig med sitt vanliga ordflöde. Jag svarade enstavigt, nervös som jag var.
Plötsligt stannade bilen och jag insåg att vi var framme. Redan! Rädslan växte till nya dimensioner.
– Vem vet. Det kanske går lättare än vad du tror, tröstade Kristoffer.
Min kamrat lyckades få mig ut ur fordonet utan att jag slog i huvudet i taket. Under vår promenad raspade gruset under våra fötter. Jag anade att vi gick längs muren till kyrkogården.
– Nu är vi vid grinden. Dags att ta av den här.
Bindeln avlägsnades och jag kunde blinkande titta bort mot kyrkan. Där stod redan hela sällskapet, inklusive min blivande brud Anita i sin vita klänning. På modiga ben stegade jag fram mot dem. Mitt ungkarlsliv var på väg att ta slut och ett helt nytt skulle få sin början.
