Att njuta i djungeln

Jag skulle skriva om katter genom historien och kom plötsligt ihåg en ledtråd i en av de skattjakter jag skapade till mig dotter för mellan 10 och 25 år sen. Det var en mordjakt och det illasinnade mordet som skulle utredas hade ägt rum för några tusen år sedan. Mordoffret var en katt och platsen var Egypten. Hela vårt hem gjordes, som vanligt vid skatt- och mordjakter, om. I hallen korsades Nilen, i biblioteket kunde man besöka ett nutida Egyptiska muséet och i uterummet gick man tillbaka i tiden till en balsamerarverkstad. Ja, i faraonernas Egypten balsamerades katter så visst kunde man hitta ledtrådar där.

Det jag nu erinrade mig var alltså en ledtråd. När en katt avled rakade alla i hushållet av sig ögonbrynen för att visa sin sorg. Det kunde jag använda i den text om katter jag nu skriver. Men var fanns källan?

Efter att ha sökt på internet ganska länge, och hittat några som skrev om just detta men var helt oanvändbara i en källförteckning, fann jag till slut den ursprungliga: en av de första verkliga historikerna, Herodontos från Halikarnassos.

Herodontos levde 484-420 f.Kr. och åkte på långa researchresor i Egypten och andra spännande länder. När jag läser Herodontos historia (utgiven av Norstedts 2000) slås jag av hur väl han berättar. Och det är just vad han texter är kända för: han samlar in fakta och berättar på ett på den tiden helt nytt och medryckande sätt för att rekonstruera historien.

Jag tänker på kursen Det förflutna och fiktion, som jag gick i höstas. Hur all undersökning av historia, inklusive arkeologi. måste innehålla en del av berättande och gestaltande för att man ska kunna förstå. Herodontos gör det exceptionellt bra. Stora, omvälvande händelser blandas med små detaljer som gör människorna levande.

Jag söker alltså bara efter bekräftelse på att han sagt detta om ögonbrynen, att jag kan använda honom som källa. Men som vanligt när jag söker uppgifter hamnar jag i en underbar och spännande djungel av berättelser och fakta. Boken är 589 sidor lång. Jag fastnar på de flesta och måste bara läsa innan jag kan söka vidare efter ögonbrynen. Jag letade bakifrån och framåt och fann dem slutligen på sidan 134. När en katt dör rakar man av sig ögonbrynen, när en hud dör rakar man av allt hår på kroppen. Döda katter förs till heliga rum i staden Bubastis, där de balsameras och begravs. Hundarna begravs var och en i sin stad i heliga gravar. Näbbråttor och hökar för man till staden Buto, ibisfåglar till Hermopolis. Björnar och vargar gräver man ner där man hittar dem. Krokodilerna i Tebe är en historia för sig men dem får du låna boken och läsa om.

Men resten av boken! Djur är bara en liten, liten del. Herodontos åker runt överallt, frågar ut och skriver ner. Inte helt okritiskt, ibland står det att han inte riktigt tror på vad han hör. Ändå skriver han och vilken skatt det blir idag, när man kanske kan läsa med en annan förståelse.

2.500 år gammal historia. Skriven av en man som bara blev 36 år (säkert mycket på den tiden). Och så spännande att läsa idag! Jag kommer in i en djungel av underbara berättelser och spännande fakta och kan inte sluta läsa. Jag lånade boken på biblioteket men funderar på att skaffa den om jag hittar denna upplaga på svenska. Nog finns det väl en lucka någonstans på historiehyllorna?