För mig är en pusseldeckare som en karta, den visar tänkbara vägar till ett mål som man ska kunna nå. Med kartans hjälp. Att konstruera kartan är ett hantverk, som att snickra ett bord.
När jag skriver en novell kan språket och personerna blomma ut som på en tavla, varje person kan vara en detaljerad och exotisk blomma i klara färger. En dikt kan likna vad vi som barn kallade ”modern konst”, dvs tex ett vitt papper med tex ett streck och en ring, möjligt att tolka hur man vill.
Men kan man kombinera dessa väsensskilda konstverk? Kan jag måla de exotiska blommorna på kartan utan att den blir vilseledande eller rentav förstörs?
Pusseldeckaren kan nog betraktas som en synopsis, och det borde inte vara omöjligt att fylla ut med blommor. Många gånger sticker huvudpersonerna iväg på egen hand, men det borde kunna gå att få dem in i ramverket på något sätt.
Tack Tora, jag hoppas det. Kanske är det ”fålla in dem” jag behöver göra för just nu tror jag de håller på att ta över.