Kan man verkligen skriva både skräck och dikter och barnböcker?
Såklart!
Kan man äta både sill och frukostflingor och biff chop suey?
Jag inte bara kan, jag måste skriva i olika genrer. Vissa texter passar helt enkelt bäst på rimmad vers och andra kräver såväl synopsis som prosa.
Några av mina dikter har blivit publicerade i antologier:
”Ett sekel av liv i Stockholm” berättar med 101 ord om fyra generationer parallellt med stadens utveckling, från min farmor i början av 1900-talet till min dotter hundra år senare. Den finns i 2017 års utgåva av 101 ord till vårt Stockholm.
”Dikten underbar och älskad” utgavs i diktsamlingen ”Poesi mot rasism”
Haiku ”Yttrandefrihet” i diktsamlingen ”Demokrati100”
#Demokrati100
Dikten ”Tjej, här och nu” i e-boks antologin ”Som en tjej”
En flicka som går i 8:an sitter kvar ensam i matsalen när alla hennes ’kompisar’ lämnat henne som de alltid gjort, då attackeras skolan av terrorister:
Marionett Docka
Men jag är redo. Redo för smärtan som slår en när skallen spräcks i bakhuvudet. Och den smärtan sprids, den sprids som mörkret när kvällen kommer eller när brinnande kärlek slocknar. Den fortsätter framåt. Framåt tills den har avslutat sin plikt. Framåt tills livet försvinner. Och smärtan fortsätter, fortsätter fram till hjärnan där den redan sitter. Sitter och väntar på en vän. En vän att vara med i några sekunder till. Nerverna klipps. De klipps som trådar som hör till en marionett docka som långsamt ramlar till golvet.
Sedan kommer det värsta. Pannan spricker. Och ansiktet blir smutsigt. Smutsigt som en krona. En krona som någon använt för att köpa de fina glasögonen. Glassögonen som aldrig kommer användas igen. Som inte längre är blåa, men röda. Röda som solen som nyss sken genom dem.
Det är här kulan fullbordar sin plikt och ramlar på marken. Samtidigt som marionett dockan faller. Hon faller på grund av att de tunna repen som höll henne upp inte finns kvar. Smärtan försvinner. Den försvinner precis som ljuset i hennes ögon. Ljuset som aldrig hittats. Aldrig hittats för ingen letade. Ingen vågade ställa sig upp. Ställa sig upp och tända på ljuset. Ljuset som kunde skrämma bort smärtan. Den smärtan som inte längre finns. Precis som allt annat. Allt annat som försvunnit.
Musklerna slutar genast krama skelettet. Och skelettet blir ensamt. Ensamt och ledset. Det faller ihop och gråter. Gråter som en nyfödd bebis som fått se det där ljuset. Ljuset som hon aldrig sett igen, och aldrig kommer se. Aldrig kommer se eftersom hon inte letade. Medan skelettet gnäller och tårarna väller så sticker anden som till slut fått nog. Nog av allt gräl. Munnen faller öppen. Kroppen lutar sig framåt. Framåt och ner i tallriken. Glasögonen blir täckta av köttfärssåsen. Allt för smutsiga för att se med. Men fast man ger dem ett lyxigt bad med dyr schampo och tvål som luktar gott, så kommer man ändå inte se. Ändå inte se vad som händer efter. För ljuset har stuckit ur havsögonen. Kommit ut ur sitt gömställe för att letaren gett upp. För att jag gav upp.