Så sitter jag här med fyra manus. Jag har nått den sista raden och det är dags att börja om. Känslan är kluven: samtidigt som stunden när allt är skrivet varit efterlängtad framkallar tanken på att nu börja om nästan en kräkreflex. Men det är nödvändigt, texterna måste köras flera varv och förbättras. Sedan ska de till lektör. Och när hens respons kommer är det dags igen. Från början.
Att mina manus är skrivna med några års mellanrum märker till och med jag själv tydligt. ”Hur kunde jag skriva så dåligt?” tänker jag med glädje för det innebär ju att utbildningsåren dessemellan fyllt en funktion, att det verkligen går att lära sig och slipa på detta hantverk. Just nu är jag i färd med två riktigt gamla manus, varav det ena precis återkommit från lektören. Ett tredje, ”bara” fyra år gammalt, har också lektörslästs och ligger i kö för rättning.
I nyare manus är det svårt att själv finna blurparna. Det fjärde är ett sådant, det blev klart i somras, men jag har stor hjälp av Ann Ljungbergs nätkurs ”Redigera romanen”. När jag är klar med den omtuggningen (som går via flera magar) ska den lektörsläsas. Kanske har jag sån tur att den antas som utbildningsmaterial till Anns kurser för blivande lektörer. Det är för övrigt via Ann jag sökt lektör för de tre äldre manusen. Jag fann Paula Martinez Wilson, som ställt upp helhjärtat även när det varit tidsbrist.
Men hur mycket respons man än får, på kurser eller av lektörer, är det ändå författaren själv som måste läsa om och förbättra så här sitter jag nu och känner mig som en ko. Försöker att varken lägga arbetet åt sidan eller stressa upp mig. Bara jobba vidare, moment för moment, sida efter sida.
Det gäller att tugga om. Och tugga om. Och tugga om. Tills alla magar passerats och texten kan smältas även av en läsare. Dessemellan kan man ju alltid skriva en novell för att få en paus.
Önskar er alla ytterligare några Makalösa Mellandagar!
4 kommentarer till Med lugnet hos en ko