En poängnovell av Pär Dunge – de korta poängnovellernas okrönte mästare
Medan jag stökade i köket gick tankarna till min granne Knut. Båda bodde vi på Poängvägen. Att vi som ensamstående hade egna hus var inte så märkligt som det kanske lät. På den här gatan var bostäderna små och byggda i ett plan. Som lägenheter utplacerade på gräsmattor.
Just för stunden höll jag på att laga min middag. Det skulle bli en förhoppningsvis välsmakande gryta. Dofta gott gjorde den i alla fall.
Tidigare på dagen hade jag stått ute och samtalat med Knut. Som vanligt var han pratglad av sig.
– Har du sett den nya på hörnet? undrade han.
Jag förstod att Knut syftade på vår nya granne som flyttat in under förmiddagen.
– Nej, svarade jag. Har du?
– Jag fick en hastig skymt. När jag kom hem från promenaden. Det rör sig om en ung dam.
Beskedet var lite oväntat.
– Såg hon trevlig ut?
– Trevlig! Utbrast Knut. Tjejen var så söt att man skulle kunna äta upp henne.
Först trodde jag att Knut överdrev. Men någon timma senare traskade jag själv förbi hörnhuset. Damen i fråga kom ut på tomten och jag kunde konstatera att Knut haft helt rätt i sitt omdöme.
Och nu höll jag alltså på i köket.
Grytan började bli färdig. Jag lyfte på locket, tog en sked och provsmakade. Belåtet kunde jag åter instämma i Knuts uttalande om den nya. Det var verkligen en god granne.