av Pär Dunge
Med långsamma steg promenerade den gamla damen genom villaområdet. Det var höst i luften vilket fick henne att le befriande.
Ironiskt nog var det Sommarvägen som hon vandrade på. I just det här kvarteret hade gatorna döpts efter årstiderna. Damens mål hade fått henne att välja den här vägen men egentligen tyckte hon inte om sommaren. Visst var den vacker men värmen var väldigt besvärande.
Det hade blivit värre med åren. I ungdomen hade damen tålt hettan bättre. Men ju äldre hon blev, desto jobbigare kändes det att stå ut med den. Framför allt så var det svårt att andas den kvalmiga luften. Och så torkade hennes trädgård hela tiden.
Årstiderna förändrades dessutom alltmer. Somrarnas längd utsträcktes ständigt samtidigt som de övriga kortades av. Som en följd av detta ökade temperaturen och extrema väderhändelser förekom oftare än tidigare. Hur skulle det gå till slut?
Från korsningen med Vintergatan kom en kvinna med ett litet barn gående. Då damen passerade dem såg hon att det var en pojke som med förundrad blick tittade på henne. Precis när hon fått dem bakom ryggen frågade pojken:
– Varför går den där tanten så långsamt?
– Det är för att hon är gammal, svarade hans mor. Äldre kan inte gå så fort.
Damen höll med om att hennes hastighet var låg. Det var dock inte ålderns fel. Istället var det den obehagliga värmen som satte ner konditionen. Fast just idag var det behagligt svalt. Äntligen höst, tänkte hon och log igen.
Två nya gestalter dök upp i korsningen. Den här gången rörde det sig om två jeansklädda ynglingar. Även de kastade ett öga på henne då de som hastigast möttes.
– Vad var det där för risig gumma? undrade den ena.
– Jag vet inte vad hon heter, sade hans kamrat. Men hon kallas för Moder Jord.
Damen hörde dem trots avståndet. Hennes hörsel var fortfarande bra. Däremot hade det blivit allt svårare att få folk att lyssna.