Nu kom barnbokskursen (Att skiva barnlitteratur vid Linné) fram till kursdelen om lättläst och efter en föreläsning på zoom med Ann-Charlotte Ekensten, som skrivit ett stort antal böcker i lättläst genren, satte jag händerna på tangentbordet. Och fastnade direkt.
Jag förstod i gruppsnacket på facebook att jag inte var ensam om detta. Vi hade fått en genomgång av vad man ska tänka på när det gäller ordval, karaktärer, eventuella illustrationer, tydligt och rakt berättande med mera och det kräver förstås en hel del av hjärnkapaciteten när man ska göra det för första gången. Då är det inte så lätt att samtidigt kläcka en bra berättelse. Lösningen blev naturligtvis att ta berättelsen först och sedan gå tillbaka och hantera hur den framförs.
Min första trevande lättläst berättelse blev en deckare för barn runt 7-9 år. Det är inlämning på söndag och innan dess ska jag gå igenom den flera gånger på jakt efter misstag.
Läsekretsen för lättlästa böcker är större än man kanske först tänker. En nyhet för mig var pensionärer; att man med åldern kan tycka att ansträngningen blir för svår att försöka minnas alla karaktärer och händelser och kanske samtidigt får problem med både syn och korttidsminne. Det är en grupp Ann-Charlotte Ekensten tänkte på när hon gav ut ”Leva tills jag dör” på LL förlag. Hennes liknelse med att skriva lättläst var så fin: man slipar ner trösklarna (så att fler kan nå dörren till läsandet). Inte märkvärdigare än att man har en handikapp/barnvagnsramp för att alla ska kunna komma in på banken.
Jag förstod under föreläsningen att detta med att skriva lättläst kan bli nästan som en mission. Och att det förstås behövs många böcker!
Det är roligt varje gång jag får lära känna en ny genre eller ett nytt sätt att skriva. Det lyfter även det ”gamla” skrivandet i och med att man ser på texter med andra ögon. Dubbel lycka i år: jag har ju även filmmanuskursen: