Bornholm 4: Hammerhus

Norrut ligger den gamla borgen Hammerhus. Här finns en trevlig servering. Vi tyckte smörgåsarna var mycket goda. Lillemor menade att det var fel att kalla dem smörrebröd eftersom det inte var tunt rågbröd, hon kan vara störande petig med sånt, men tyckte också om dem. I det lilla muséet fann hon två lik. De var redan dömda och avrättade på medeltiden, stackars människor. Begravda i ovig jord med bojorna kvar. Möjligen kan det dölja sig någonting outrett bakom detta.

Avrättade på medeltiden

Avrättade på medeltiden

Hammerhus är en medeltida borg, den ligger strategiskt på ett klippkrön med utsikt över vattnet. Undrar om det blåste lika mycket på medeltiden som när vi var där?

Utsikt från Hammerhus borg

Utsikt från Hammerhus borg

Murarna skyddade kanske och husen hade förstås tak då. Här fanns till och med toaletter, på andra och tredje våningen. Hål ut ur väggen, antar jag. Men ändå.

Hammerhus

Hammerhus

Kollegorna på den tiden skrev på vaxtavla med stylo. Inte förrän man var helt säker på att det var rätt och skulle sparas förde man över texten på de dyra kalvskinnspergamenten. Kollegorna? Ja, inte författare kanske men bokförare. Det var bokföring och skatter men skrev ner. Själv skriver jag både bokföring och berättelser på min vaxtavla, som numera är en dator. Inte förrän man är riktigt säker för man över texten till en tryckt bok eller, för den delen, till ett signerat bokslut.

Vaxtavla med stylo

Vaxtavla med stylo

Kungadottern Leonora Christina och hennes man och tjänare satt fängslade på Hammerhus över ett år på 1500 talet. Inget märkvärdigt i sig, fångar fanns väl överallt på den tiden, men jag kommer att tänka på detta med att gestalta hur karaktärerna har det när jag läser om dem. De hade täljt ut åror och gömt, i hopp om att finna en båt när de flytt. Firade sig ner på natten med hjälp av lakan. Maken Corfitz var så dålig så frun och tjänaren fick hjälpas åt att fira ner honom och sen nästan bära honom. Några tjänare såg gestalterna komma med lakanen fladdrande från årorna och var säkra på att det var spöken. Här är farliga klippbranter, tjänaren föll! Men Leonora Christina lyckades dra upp honom (hon måste ha varit stark). Visst kan man se flykten framför sig? Tyvärr blev de tillfångatagna igen och bättre inlåsta denna gång.

Det är småsaker man ska berätta om, sådant som gör att man känner sig nära personerna. Fantastiskt att någon tänkte på det redan på 1500-talet! Alltså var det inte bara räkenskaperna man skrev ner.

 

 

 

This entry was posted in #Blogg52, Blogg, Mord, Resor och andra länder and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.