Förord till Bä, Bä Svarta Får

Kylan och fukten trängde in genom uniformen. Han hade väntat så länge. Det droppade från bron, han drog handen genom sitt tjocka, nötbruna hår för att få bort åtminstone något av vätan. Det var svåra tider, flyglarmen gick ofta över den lilla staden. Han undrade hur pojkarna upplevde det. Den lille förstod säkert ingenting men blev rädd över de plötsliga ljuden. Han log vid tanken på pojken, så alltigenom oförstörd som bara ett litet barn kan vara. Han hade lyckats ställa sig upp och hålla i benet på köksbordet, snart skulle han säkert ta sina första steg. Den äldre sonen hade börjat förskolan. Han var allvarligare och mer inbunden än de andra barnen, kanske skulle han kunna bli läkare eller präst? Trots sin låga ålder visade han ofta att han brydde sig. Ja, han hade ju till och med försvarat slaktarens grabb när de retats med honom i skolan, trots att Gordon var ett par år äldre och både längre och bredare!

Hur länge skulle han få vänta? Det blev kallare och kallare, han drog upp kragen och stampade litet med fötterna.

Han längtade så efter henne, att få gräva ner näsan i hennes nacke och bara snusa på värmen och hennes parfym! Det var enda stunderna han kunde glömma skriken, bränderna och oron, allas oro som var så påtaglig att den nästan materialiserat sig. Ibland förvånade det honom att oron inte syntes, som ett stort grått monster, på de bilder han tog. Eller gjorde den det? Retuscherades den kanske bort av fototolkarna på staben?

Smällen och mörkret var både i honom och runt omkring, han hann knappt märka det.

Kommentarer är stängda.